Bispbergs Herrgård Historia

BispbergsHerrgard.com

Information om den pågående verksamheten finns på www.bispbergsherrgard.se

Den här sidan är HISTORIA

Gruvdriftens historia

Den äldsta tiden

 

1388

Drottning Margareta av Pommern överlät sannolikt hälften i malmfältet vid "Bitsberg" till Bo Jonsson Grips testamentsexekutorer (samma hälft verkar senare vid samma tillfälle ha återlämnats till drottningen).

 

1420

Namnet "Bitsberg" förekom i ett brev från Kalmar, där konung Erik av Pommern stadfäste de privilegier bergsmännen "uppå Norebergh, Bitsberg, Wikaberg, Sölfverberg, Tuhnaberg och Skinnskatteberg", sedan tidigare fått under drottning Margaretas dagar.

 

Slutet av 1400-talet

Bergsbruket vid Bispberg övergavs, möjligen på grund av problem med ras.

 

1530

Verksamheten vid gruvorna tog ny fart under kung Gustaf Vasas ledning. Monarken syntes ha uppskattat Bispbergsmalmens goda egenskaper för ståltillverkning. I malmfältet söktes också efter silvermalm, dock med mycket begränsat resultat.

 

1552

Bergsbruket gav upphov till skogsbrist i trakterna kring Bispberg och Säter. Täckningen av kolbehovet till Kronans hytta vid Säter blev bekymmersam.

 

1575

Kung Johan III påbjöd nedläggande av alla enskilda verk och hyttor kring Bispberg på grund av svårigheterna att skaffa kol. Gruvdriften verkade dock trots detta huvudsakligen ha fortsatt. Malmbrytningen gick mot större djup och mötte allt större problem med ras.

 

1591

Ett "fall" (ras) inträffade i den s.k. "Storbotten".

 

 

1600-1800-talen

 

1602

Ett ras inträffade i den s.k. Björnhålsbotten.

 

1609

Under kung Carl IX uppfördes med kronomedel en "gruvkonst" för uppfordring av vatten ur gruvorna. Kraften togs från det 5,5 m höga fallet "Sördals kvarnfall" eller "konsthjulsfallet" i Ljusterån ca 2 km sydväst om Storgruvan.

 

1620

Nya ras ägde rum i Gruvstugu- och Högbottnarna.

 

1638

Den 1609 byggda vattenkonsten ombyggdes under bergmästare Hans Steffens ledning. Konsten uppgavs på vissa sträckor ha löpt på rullar på marken vilket ställde till problem vintertid. Anläggningen förföll med tiden.

 

1652

Den s.k. "Lilla gruvan" förstördes helt av ett ras.

 

1656

Brytning rapporterades äga rum i sju dagöppningar: Torrhålsbotten, Björnhålsbotten, Kråkvindsbotten, Smedjebotten, Högbotten, Gruvstugubotten och Storbotten. De båda sistnämnda hade störst djup, 43 meter.

 

1674

Väggarna mellan de ovannämnda dagöppningarna störtade samman och gav upphov till början på det som senare blev den s.k. "Stöten". Gruvdriften avstannade på grund av de stora kostnaderna som ett återupptagande skulle medföra.

 

1698

Kronan utbjöd gruvan till försäljning genom bergmästare Hendrich Scheffer och bergstingsrätten i Säter. Brukspatron Johan Angerstein för Turbo och Vikmanshyttan blev 2/3-ägare och landshövding Gripenhjelm för Nisshyttan blev 1/3-ägare.

Vattenkonsten ombyggdes ånyo, denna gång av Kristoffer Polhem. Ett mindre ras inträffade.

 

1700

Den färdigombyggda vattenkonsten igångsattes.

 

1705

Konstdammen raserades fullkomligt av vårfloden detta år.

 

1712

Ett ras vid gruvan inträffade. Ett huvuduppfordringsschakt för Bispbergs Storgruva började anläggas. Schaktet avsänktes vertikalt och benämndes Karls XIIs schakt. Diametern blev 4,8 meter.

 

1718

Ytterligare ett ras ägde rum vid gruvan.

 

1722

Ännu ett ras inträffade vid gruvan.

 

1737

Det s.k. Kråkvindsbandet på Karlsmalmen i Storgruvans västra fält störtade in. Vattenkonsten slogs sönder, reparerades men slogs åter sönder av ännu ett ras. Karl XIIs schakt nådde vid 60,6 meters djup Karlsgångens malm. Genomslag nåddes med arbetsrummet "Östra Fältorten" och förbättrad kommunikation med dagen erhölls.

 

1738

All uppfordring (fortfarande utförd med hästvind) koncentrerades till Karl XIIs schakt.

 

1740

En ny damm och ett nytt hjulhus av sten uppfördes. Vattenhjulet hade en diameter på 14 alnar eller 8,3 meter. Vevarna byggdes denna gång innanför hjulhusväggarna på grund av tidigare inträffade personolyckor. Stånggångens längd blev nu 1 556 m.

 

1744

Ras av berg vid det s.k. Dagortsbandet på Karlsgången i Storgruvans västra del inträffade och skadade konstanläggningen.

 

1745

Den ovannämnda vattenkonsten blev helt färdig och nedbyggdes i Karl XIIs schakt under ledning av konstmästare Olof Rudien. Som skydd för konsten där den gick ned vid brytningsrummet "Korgestaden" uppfördes en dyrbar träkonstruktion av 6000 timmerstockar.

 

1746

Den ovannämnda förtimringen förstördes genom en eldsvåda.

 

1747

Dagortsbandet instörtade fullständigt och Kråkvindsbotten, Korgestaden samt Väderstollen blev helt fyllda av rasberget. Vindkörning för uppfordring av berg angavs behöva åtta hästar om dagen samt fyra personer som körde hästarna.

 

1752

Vattenkonsten kom att användas även för berguppfordring, då stånggången kopplades till ett av konstmästaren Olof Rudien konstruerat hakspel. Detta förlades på hängväggen, ca 20 meter väster om Karl XIIs schakt. Vindkörningen med hästar upphörde därmed så gott som helt. Hakspelet kom att kallas "Knaperspelet" på grund av det klapprande ljudet som spärrhakarna från den fram- och återgående stånggången åstadkom vid varje vridning av linkaret.

 

1762

Brytningen nådde ett djup på 107 meter.

 

1770

Efter tre år utan nämnvärda störningar i gruvdriften inträffade ett nytt, större ras.

 

1778

En häftig eldsvåda uppstod i spelhuset vid Karl XIIs schakt, vilket medförde att hela uppfordringsanläggningen lades i aska.

 

1779

Uppfordringsanläggningarna vid Karl XIIs schakt återuppfördes under konstmästare Lindbergs från Garpenberg ledning för en kostnad av 658 Riksdaler Specie. Största djup i gruvan var nu 192 meter.

 

1789

Vattenbrist gjorde att hästdriven uppfordring tillfälligt fick återupptas.

 

1794

Krut började användas vid ortdrivning och den skogsslukande tillmakningen kunde reduceras.

 

1835

Den s.k. Ulrikamalmen befanns avtaga helt vid ca 120 meters avvägning.

 

1850

Karlsmalmen, Storgruvans huvudmalm, liksom en kompletterande, "Eggertsgången" befanns bägge upphöra vid ca 200 meters avvägning. Detta ställde till stora bekymmer för gruvledningen inför framtiden. Brytningen kom att förflyttas till högre belägna regioner, vilket kom att bidraga till framtida hållfasthetsproblem.

 

1866

Nitroglycerin togs i bruk för brytningen.

 

1870-talets början

Ett dubbelt gruvspel anlades bredvid det gamla konsthjulhuset i Ljusterån. Spelet var av Dormsjö Mek. Verkstads tillverkning. Kraft uttogs ur den befintliga dammen genom en ca 50 m. lång trätub som förde vattnet till två Schwangkrug-turbiner. Dessa var belägna mellan linkaren. Spellinorna följde den tidigare gatan i skogen för stånggången upp till Storgruvan, ett avstånd på ca två kilometer. Ytterligare ett hakspel hade tidigare också anlagts.

 

1874

Ett nytt schakt, Oskars schakt, sänktes för att komma åt den östra delen av "Ulrikagången".

 

1876

Ytterligare ett nytt schakt, Cornelii schakt, avsänktes för uppfordring från arbetsrummen på "Eggertsgången". Schaktet betjänades till att börja med av det ovannämnda hakspelet.

 

1879

Ett blindschakt, "Karls sänkning" eller "Snedschaktet", drevs från ca 200 meters avvägning i Storgruvan ned till ett vertikalt djup av ca 237 meter. Undersökningsorter från schaktet drevs i fyra väderstreck. Magnetiska mätningar kunde dock inte bekräfta någon fortsättning på Karlsmalmen.

 

1880

Ulrika- och Fredriksgångarna samt Carlsgångens övre rum rasade in. Rasberget störtade in i Carl XIIs schakt och rev ned hela konstmaskineriet i schaktet.

 

1884

Ännu ett nytt schakt, Sjögrens schakt, sänktes för att ta ut kvarstående malm i "Karlsgångens" östra del, samt för att tjäna som störtschakt för fyllberg.

 

 

 

Det stora raset 1889

Åren 1885-1888

 

Då undersökningarna på större djup i gruvan inte hade krönts med någon större framgång, bröt man istället malm på bergfästen och pelare i Storgruvans övre delar. Detta orsakade försvagningar som gradvis försämrade hållfastheten i de övre partierna av gruvan. Uppenbarligen var gruvledningen i viss mån medveten om riskerna med detta, och någon form av ras kom med tiden att förväntas.

 

1880 års händelser i form av nedstörtat berg hade givit insikten att Carl XIIs schakt måste förstärkas till skydd mot kommande sammanstörtningar i närheten av schaktet. Ett antal större förbyggningar gjordes kring schaktet och konsten byggdes åter ned till vattennivån. I början av juli 1888 påbörjades åter vattenuppfordring, som efter ett års pumpning kom att ha sänkt vattennivån med ca 30 meter.

 

Redan under vintern samma år märktes flera svåra skakningar i berget, vilket satte igång några smärre ras. Allteftersom arbetet fortgick under våren, inträffade ytterligare flera skakningar. Arbetet i gruvan fick tidvis ställas in i väntan på att undersökningar gjorts angående vad som rasat och om någon fara förlåg. I de övre delarna av gruvan som låg ovanför vattnet kunde inga större problem hittas, varför arbetet varje gång kunde återupptagas.

1889

Sent på våren 1889 inträffade återigen skakningar och ras och när undersökningar efter några större sådana på försommaren hade gjorts, visade det sig att det var i gruvans djupaste och östraste partier, som stod under vatten, som det rasade.

 

Den 21 juni tillkallades såväl Gruvingenjören, Bergmästaren, Riddaren Sjögren samt distriktets Bergmästare för att besiktiga gruvan med anledning av händelsernas utveckling. Frågorna som skulle besvaras var om arbetet kunde fortsättas utan att arbetarnas trygghet riskerades, samt om det i övrigt fanns något som behövde iakttagas för gruvdriften och säkerheten. Eftersom tre vägar för räddning av arbetarna stod till buds om ett ras skulle inträffa, ansågs det möjligt att fortsätta arbetet med försiktighet.

 

Den därpå följande tidens händelser låter vi gruvförvaltare G.A. Breitholtz själv skildra:

 

"Redan dagen derpå, eller den 22 juni, förmärktes genom knäppningar och brak, att bergmassan var i rörelse, och under midsommardagarna inträffade ett stort ras, hvarvid vattnet steg 100 fot i grufvan.

Derefter rasade mindre partier nästan dagligen till den 15 juli vid 9-tiden på förmiddagen, då raset nådde upp i dagen, och började med att stötens botten under det väldigaste brak sjönk i djupet, hvarefter ett större bergparti omkring Carl XII:s schakt jemte lafven och skrädplanen störtade ned, straxt derefter åter ett stycke af södra väggen, hvarvid skickningsspelet följde och försvann, efter en kort stund rasade Oskar II:s schakt och en stor bergmassa längs hela östra sidan af stöten, efter circa två timmar föll åter ett större parti längs hela östra gafveln.

Hvarje af dessa stalp voro hvar för sig så stora, att hela berggrunden skalf och väldiga moln af stendamm stodo högt i skyn.

Sedan blef det jemförelsevis lugnt, och det sista stalpet bottnade åter stöten. Endast mindre partier omkring stöten lossnade under den 16 och 17, med den 18:de på morgonen rasade ett större parti af södra väggen, dervid Grufstugan och Våghuset följde samt en del af landsvägen, med detta afslutades i dagen detta stora ras, som ända från botten fyllt grufvan med berg."

Trots att raset kan ha varit ett av de största som dittills inträffat i någon skandinavisk gruva, kom inte någon människa till skada.

 

Det stora raset kom att innebära ett behov av helt nya vägar och metoder för uppfordring än vad som dittills hade stått till buds. Eftersom flera av schakten liksom lavar och konst hade följt med i raset, var man i princip tvungna att börja om från början vid återuppbyggandet av gruvan.

 

Den nya tiden

 

1889-1890

Efter att det stora raset bedarrat i mitten av juli 1889, påbörjades omfattande utredningar av hur gruvdriften snarast skulle kunna återupptas. Flera sakkunniga inkallades för att bidra med råd om återuppbyggnaden (i våra dagar skulle de säkert kallats "konsulter"). Bland dessa märktes bergmästaren A. Sjögren samt ingenjörerna Wetterdal, Granström och Ekelund.

 

29 juli 1889

Gruvförvaltare Breitholtz slog i ett brev fast, att för gruvdriftens fortsatta drift fordrades dels "ett lämpligt och säkert schakt för uppfordring af vatten och berg, jemte plats för stegväg", dels "Kraft för en forcerad vattenuppfordring jemte pumpverk och 2:ne spel." Breitholtz ansåg att schaktet måste placeras utom fyndigheten och anvisade ett lämpligt område.

 

1 augusti 1889

Ingenjörerna Granström och Ekelund föreslog i ett brev, på anmodan av disponenten vid Bispbergs Grufve-aktiebolag, H. A. Cornelius, hur dränering och uppfordring bäst borde lösas under tiden det nya schaktet sänktes. Vattenkraft ansågs användbar som provisorium, men för att fullt ut kunna effektivisera arbetet förespråkades ångkraft.

 

 

Läs Granströms och Ekelunds hela brev i avskrift

 

5 augusti 1889

Vid ett möte i Storvik slogs fast att arbeten med att rensa Stöten skulle påbörjas snarast, samt att anskaffa ett "ångverk" för uppfordring och länsning. Vidare skulle det intakta Cornelii schakt ställas i ordning (främst genom rätning och utstrossning) för att kunna klara av nya uppgifter.

 

15 oktober 1889

Gruvförvaltare Breitholtz förordade en närmare placering för det blivande Wasaschaktet.

 

Läs Breitholtz brev i avskrift

 

20 november 1889

Arbetet med sänkningen av det nya Wasaschaktet påbörjades. Ett nytt ångmaskinhus byggdes, med en ångpanna på ca 50 kvm eldningsyta och två Bolinders liggande kolvångmaskinger på vardera ca 18 resp. 45 hkr, samt en konstväxel för att hjälpa stånggången från vattenhjulet vid Säterån.

 

12 maj 1892

Schaktet nådde 199,52 meters djup och började tas i bruk, med en till en början provisorisk gruvlave för att betjäna schaktet.

 

Läs gruvförvaltare Breitholtz sammanfattning av arbetet med schaktet i avskrift

 

1893

Utfraktsorter från Wasaschaktet till den igenrasade Storgruvan blev iordningställda. Under flera år kunde nu malm utvinnas enbart genom tappning av rasberget.

 

1896

Gruvan hade nu länsats torr till hela dess djup. Disponenten H. V. Tiberg vid Långbans gruvor i Värmland, såsom en av dåtidens mest aktade kännare av magnetiska mätningar, tillkallades i juli för att med "kraftpilmätningar" utröna om det under Storgruvan skulle kunna påvisas några störningar som kunde indikera ev. djupare liggande malmer. Undersökningarna gav dessvärre negativt resultat.

 

1897

Bispbergs Aktiebolag erhåll på Konst- och industriutställningen i Stockholm diplom och silvermedalj för "mycket väl ordnad gruvdrift".

 

1899

Det s.k. "Snedschaktet", ett blindschakt vid Storgruvan, nedsänktes för prospekteringsändamål, till 293 m djup. Samma år föreslog bolagets gruvingenjör, Theodor Witt, diamantborrning från nämnda schakts botten. Bolagsstämman anslog medel, men avvaktade med igångsättandet.

 

1900

Bolagsstämman detta år sköt diamantborrningen på framtiden, i väntan på övriga magnetiska och geologiska undersökningars färdigställande. Idoga prospekteringsinsatser av annat slag genomfördes, med de närmaste åren alltigenom nedslående resultat.

 

1900-talet

 

1907

När det började se som mörkast ut avseende malmtillgången, påträffades en malm under den gamla Gräsgruvan, som vid 186 m avvägning hade en area om ca 190 kvadratmeter. Upptäckten kom enligt gruvingenjör Witt "i grevens tid".

 

1921

Användandet av konstgången upphör helt.

 

1926

En träbyggnad för ett nytt sovringsverk uppfördes i anslutning till Wasaschaktet.

 

1930

Sovringsverket tillbyggdes för krossning av gråberg.

 

1938

Ett anrikningsverk byggdes intill Wasaschaktets anläggningar. Ett nytt kross- och sovringsverk för utvinning av anrikningsmalm ur gamla varphögar byggdes också.

 

1949

I en olycka omkom en 50-årig gruvarbetare då en malmvagn skulle hissas ned i ett schakt med en kätting. Ett ryck i kättingen gjorde att den förolyckade fastnade och drogs med i schaktet.

 

1953

Betzbergsmalmerna upptäcktes då magnetiska mätningar utfördes från flygplan över området. Härvid konstaterades ett djupdrag, som indikerade malm på stort djup, 450 m.

 

1954

Noggrann magnetisk markmätning utfördes, vilken bekräftade och kompletterade föregående års mätningar.

 

1955

Wasaschaktet sänktes från 420 till 520 m avvägning och på hösten startade ortdrivning på den senare nivån mot malmerna.

 

1957

De nya malmerna påträffades på ett avstånd av 1485 m från Wasaschaktet.

 

1958

Anrikningsverket moderniserades. Sedan fältort drivits i de nya malmerna på 510-m nivån och tillredningar för en etage utförts kunde malmbrytning börja.

 

1959

Biskopen i Västerås John Cullberg visiterade Säters församling och besökte samtidigt Bispbergs gruvor. I programmet ingick nedstigning till 510-metersnivån i sällskap med gruvchefen, disponent Bertil Schaeffer, kyrkoherden i församlingen Folke Dahlborg samt några andra prästmän.

 

 

1960-talet

 

1961

Magnetiska markmätningar utfördes av AB Elektrisk Malmletning i området mellan Sophia-gruvan och Östra Bispbergsfältet. Resultatet blev ej helt positivt.

Natten till den 7 november drabbades gruvan av ett inbrott på kontoret. Kassaskåpet sprängdes och bytet blev 1 528 kr och 73 öre. Försäkringsbolaget kunde täcka hela förlusten.

På Långbergsvägen i Bispbergs gruvby nybyggdes en tjänstemannavilla i ett plan om fem rum och kök med garage i markplanet.

Vid Betzbergsmalmen påbörjades sänkning av ett blindschakt från 510 m nivå. Första salvan sköts den 29 maj och sänkning pågick sedan hela året. I schaktet byggdes först ingen stegväg, utan ett dieseldrivet räddningsspel av typ Alisaver monterades istället. Påhugg för en ny nivå på 560 m avvägning utfördes.

Brytning i två magasin på 510 m nivå avslutades under september månad. En planerad förlängning av en fältort på 460 m nivå inställdes på grund av rasrisk sedan kraftiga sättningar inträffade i orten. Skivbrytning i NO-änden av huvudmalmen pågick hela året och malmen hade vid årets slut nedtagits till ca 486 m avvägning. Fullständig inbockning av skivorterna var nödvändig. Arbetena stördes av kraftigt vattenflöde och rörelser i berget.

Spelkaren på spelet vid Vasaschaktet försågs med ny laggning. En av brytskivorna i laven försågs med slitfoder i lättmetall på prov.

I anrikningsverket togs en permanentmagnetisk rikmalmsseparator med variabelt varvtal i bruk. Denna samt tre nya bandtransportörer och en sikt monterades upp i krossverket. Med hjälp av separatorn kunde prima styckemalm tas ur råmalmen före krossningen. Styckemalmen samlades i en nyanskaffad plåtficka utanför verket.

En permanentmagnetisk separator togs även i drift i finsovringsverket för inkoppling då råmalmen innehöll ringa blodsten. Anskaffningen innebar en betydlig ökning av verkets sligproduktion. Även nya humphreyspiraler anskaffades som komplement till skakborden för anrikning av blodstensmalm. Kulkvarnens varvtal höjdes för att motverka otillräcklig nedmalning vilket orsakade för låg järnhalt i magnetitsligen.

Den 1960 inköpta Norddalens kraftstation togs efter renovering i bruk i november. Efter 14 dagars drift havererade dock generatorn, varför nyanskaffning fick göras.

 

1962

Kraftstationen i Norddalen togs i bruk i april.

I mars togs en ny hiss i bruk i Vasaschaktet, varefter den ersatta hissen reparerades och insattes istället för den andra äldre hissen. Båda hissarna kom nu att sakna fångapparat. Själva spelet vid Vasaschaktet försågs med nya manöverorgan för säkerhetsbroms, retardationsvakt, m.m. En ny pump med en kapacitet av 1100 liter/minut togs i bruk på 420 m-nivån i januari.

Under juli månad utfördes undersökningar i området runt Storgruvan rörande förekomsten av radioaktiva mineral innehållande uran, torium eller beryllium. Undersökningar ägde även rum under jord. Någon förekomst av radioaktivt mineral kunde icke påvisas bortsett från en mycket smal sköl på 185 m avvägning i Furuberget, som innehöll obetydliga mängder.

Vid årets slut hade avsänkningen av blindsschaktet i Betzbergsområdet nått ned till 701 m avvägning. Påhugg hade gjorts på 610, 660 och 675 m. På 560 m-nivån iordningsställdes en lastbro med utrustning för uppfordring från denna nivå, vilken dock inte sedan kom att användas. Även på 660 m nivå iordningsställdes nivåbro med lastbro på 675 för eventuella kommande undersökningsarbeten. Undersökningsarbetena drevs från och med augusti i treskift. En bergsmäll i schaktet i september innebar tre veckors avbrott i sänkningsarbetet eftersom hela schaktet måste skrotas från linskivan i toppen på linstigen ned till 660 m avvägning. Vattenflödet var dock obefintligt.

Styrning av hisstunnan med lingejdrar infördes, liksom ett nytt räddningsspel av Alisaver-typ.

Skivrasbrytningen i NO-delen av huvudmalmen avslutades under december månad.

Ståltrådsduken på sikten i krossverket byttes mot gummiduk vilket innebar väsentligt längre livslängd.

Sedan den fina malmen från Furuberget tagit slut visade det sig omöjligt att uppnå en acceptabel järnhalt i styckemalmen, varför tillverkningen av styckemalm avslutades under september.

Även järnhalten i magnetitsligen blev för låg, varför ett prov avsändes till Stråssa för undersökning. Laboratoriet (sedermera MinPro - fortfarande verksamma) gav rekommendationer som följdes, varefter järnhalten höjdes.

Den s.k. avfallsravinen (där anrikningssanden tippades) orsakade problem då vatten bröt igenom dammen vid kraftigt töväder i januari. Lagning skedde provisoriskt med en spontvägg.

 

1963

Under ett åskväder under semestern blev en av två kablar i Vasaschaktet avbränd. Tack vare de dubbla kablarna kunde vattenundanhållningen klaras tills den skadade kabeln reparerats.

Spelet vid Vasaschaktet reparerades i september.

Avsänkning av undersökningsschaktet från 510 m-nivån pågick hela året. Vid årets slut pågick drivning av ortpåhugg på 810 m avvägning, vilket djup schaktet nådde i november. På grund av militärinkallelser kunde arbetet endast drivas på tvåskift under en månad.

På 660 m-nivån drevs en undersökningsort varigenom två malmzoner påträffades i maj och augusti, den förra ca 65 m från schaktet och den senare ca 168 m från schaktet. Malmzon I hade en bredd på ca 10 m och malmzon II uppvisade bredder på ca 2,5 m. Knackprover uppvisade en järnhalt på 26% respektive 23% Fe.

Malmzon II innebar också för första gången under 510 m nivå en vattentillrinning. En vattenbassäng rymmande ca 300 kubikmeter iordningställdes på 675 m avvägning. En pump från 120 m-nivån i Sophiagruvan monterades och pumpade upp vattnet till ett dike på 510 m-nivån.

För bergtransporten på 660 m-nivån användes 2-kubikmeters granbyvagnar och ett 3 kw ackumulatorlok.

Tappning och uppfordring av malm från 510 m-etagen förekom endast i januari månad.

Under semesterstilleståndet reparerades och förstärktes biluppkörningsbanan till krossverket.

För övervakning av belastningen på gruvans elnät togs en s.k. spetsvakt i bruk under september. Om tillåtet effektuttag överskreds, kopplade anordningen ur ett eller två belastningsobjekt, till att börja med stångkvarnen i anrikningsverket samt en kompressor.

Som exempel på leveranser till ägarna redovisas nedan vilka kvantiteter som detta år avsändes till ägarna:

Delägare Prima styck Blandslig Hematitslig Magnetitslig Summa

Avesta Jernverks AB 4,4 4,4 ton

Fagersta Bruks AB 444,16421,7 6865,8 ton

Sandvikens Jernverks AB 6601,8 1359,97961,7 ton

St. Kopp. Bergslags AB ---

S k f Hofors Bruk 2259,1 2259,1 ton

Wikmanshytte Bruk 71,02117,2 2188,2 ton

Summa 519,517399,8---1359,919279,2 ton

 

1964

Avsänkningen av undersökningsschaktet avslutades den 18 april vid drygt 830 m avvägning. Två bergfickor för malm och gråberg drevs mellan 810 och 825 m avvägning. Fickorna mynnade ut i en under 825 m monterad tunnfyllningsanordning.

Två begagnade pumpar från Yxsjöberg monterades vid den på 825 m iordningsställda 100 kubikm stora vattenbassängen, varifrån vatten pumpades upp till 675 m nivå.

En vertikal stegväg monterades i schaktet, varför räddningsspelet på 510 m nivå kunde tas ur bruk.

470 m fältort drevs på 660 m åt NO i malmzon II. Prospektering främst i form av diamantborrningar utfördes på ett flertal ställen på 660 m-nivån.

Tvärortsdrivning mot malmformationen på 810 m-nivån påbörjades den 14 augusti. 36 m från blindschaktet påträffades den första malmzonen, som dock ej ansågs brytvärd.

Fältortsdrivning påbörjades och vid årets slut var ortens längd 80 m. Diamantborrning från tvärortens gavel mot parallellmalmerna påbörjades i december.

Ett styrelsebeslut innebar en inskränkning av arbetsstyrkan och att malmförsörjningen till anrikningsverket skulle ske enbart på malm från undersökningsarbeten och från färdigbrutna magasin. Den egentliga malmbrytningen inställdes tills vidare.

Tappning i mycket liten omfattning förekom från magasin 1 på 510 m-etagen.

Ett axelbrott på det ena brythjulet i laven över Vasaschaktet inträffade den 20 november. Vid reparationen försågs båda brythjulen med nya axlar.

I anrikningsverket minskades matningen till stångkvarnen för att upprätthålla sligens järnhalt vid minst 63%.

Då verket skulle startas igen efter juluppehållet frös avfallsledningen och fick tinas upp, vilket tog flera dagar i anspråk.

För att täcka verkets råmalmsbehov inlastades ca 2300 ton gammal varpmalm från Sophiagruvan och ca 175 ton från gamla varp vid Skansen.

 

1965

Prospektering i form av magnetiska mätningar utfördes av AB Elektrisk Malmletning vid Skallberget, intill Mattshyttan ca 8 km SV Bispberg och 4 km NO Broddgruvan. I varphögarna efter ett antal gamla skärpningar hade goda magnetitmalmsstuffer påträffats. Mätningarna visade ett antal tätt liggande anomalier. De beräknade malmkropparnas små dimensioner ansågs dock icke motivera fortsatta undersökningar.

Arbetsstyrkan liksom arbetsmiljön undersöktes med avseende på silikos (stendammslunga), men befanns utan anmärkning. Oljeeldning installerades i gruvkontoret.

På 660 m-nivån i Betzberg förlängdes fältorten i malmzon II åt NO med 73 m. Malmen som påträffades var av god kvalitet, men oregelbunden och uppstyckad. I februari påbörjades drivning i malmzon II åt SV. Denna ort blev under året 212 m lång. Den påträffade malmen var även här av god kvalitet, men malmbredden översteg knappast 2,5 m och kunde därför ej anses brytvärd. Orten avslutades under augusti. Ytterligare diamantborrningar utfördes på nivån. I malmzon III påträffades och följdes god magnetitmalm med en trolig bredd av 3-5 m. Vissa områden inom malmzon III visade sig dock inte innehålla malm där sådan förväntades. Totalt uppskattades brytvärda malmareor i de tre malmzonerna vid årets slut till 5300 kvm.

Fältortsdrivning och diamantborrningar på 810 m skedde också och malm påträffades av varierande kvalitet och omfattning, till största delen magnetit. Sammanlagt uppskattades de dittills påvisade brytvärda malmareorna på 810m-nivån till 3000 kvm i de tre malmzonerna.

Någon egentlig malmbrytning eller tillredning förekom inte under året. I Betzberg förekom tappning från magasin 1 på 510 m-nivån i mindre omfattning.

Hastigheten på gråbergsavskiljaren i sovringsverket ökades från 0,3 till 0,6 m/s. I kross- och anrikningsverken monterades tre stycken el-aerotemprar för att i någon mån minska de stora besvären vid sträng kyla vintertid.

Åren 1964/-65 pågick planering utifrån olika scenarier, både för en eventuell utökad drift, ifall större fynd av brytvärd malm skulle påträffas och för inskränkt eller nedlagd drift om motsatsen skulle inträffa.

 

1966

Ett olycksfall med dödlig utgång inträffade då en gruvarbetare föll olyckligt när han klättrade på en stegväg.

Flertalet byggnader fick förstärkt underhåll och gruvstugan fick oljeeldning installerad.

Ortdrivning på 660 m-nivån fortsatte och malm hittades i mindre utsträckning.

Fältorten på 810 m-nivån drevs vidare i malmzon I med 196 m till en total längd av ca 635 m från schakttvärorten. De påträffade malmbredderna höll mellan 3 och 5 meter. Åt SV, i malmzon II drevs 155 m fältort och följde god magnetitmalm. Malmbredden var enligt borrning i medeltal 3,7 m och järnhalten i medeltal 45,2%.

Ett antal diamantborrhål utfördes på nivån av en entreprenör. Resultaten visade bl.a. att malm III på ca 900 m avvägning hade samma utseende och halt som på 810 m (en bredd på ca 5 m och Fe-halt på 41%).

Vid årets slut uppskattades brytvärda malmareor på 660 m till 5650 kvm och på 810 m till 4300 kvm.

En ny förbindelseort från långorten till blindschaktet på 510 m drevs i gråberg. Genom den nya orten undveks den trånga och riskabla passagen genom malmen och den tidigare uppborrade malmskivan under magasin 2 kunde skjutas ned, ca 1600 ton. De svårt rötskadade träbyggnationerna i långorten revs och ersattes med nät och bergbult.

Tappning i mindre mängd ägde rum i Betzberg från magasin 1. Dåliga trätappar och mycket skut medförde att några tappar revs och att lastning skedde med lastmaskin.

För att täcka anrikningsverkets råmalmsbehov inlastades över 6000 ton från gamla varp, mestadels mycket fattig varpmalm.

Den 16 december beslöt gruvbolagets styrelse att malmproduktionen skulle nedläggas från den 1 februari 1967, då samtidigt gruvdriften i Sophiagruvan skulle upphöra. Pågående undersökningsarbeten i Broddgruvan och i Betzberg skulle fullföljas.

 

1967

Ytterligare 26 m ort drevs åt NO på 660 m-nivån. Ortdrivning och borrningar avslutades under mars månad p.g.a. dålig berghållfasthet vilket innebar att fortsatt arbete där inte lönade sig.

På 810 m-nivån drevs två fältorter vidare, åt NO i malmzon I med 15 m, och åt SV i malmzon II med 47 m. Ett antal diamantborrningar utfördes, som verifierade den tidigare uppfattningen att malmzon I höll svag malm och malmzon II och III var bättre samt att malmformationen fortsatte under 810 m i stort sett oförändrad.

På 520 m-nivån borrades ett diamantborrhål under Gräsgruvan som komplettering till äldre undersökningar. Några positiva resultat efter utförd mätning med borrhålsmagnetometer erhölls ej.

När de planerade undersökningsarbetena fullföljts, gav de framkomna resultaten (inkl. de från Sophia- och Broddgruvorna) ingen anledning att ompröva nedläggningsbeslutet.

På 510 m-etagen förekom tappning från magasin 1 fram till nedläggningen av driften i anrikningsverket den 10 februari.

Endast Sandvikens Jernverks AB erhöll malmprodukter, i form av blandslig, under året till en summa av 3 963,3 ton.

Vid årets slut fanns blandslig i lager kvar i en mängd av 455 ton.

Arbetsstyrkan som i början av året var 45, hade vid slutet av året reducerats till 21. Därutöver månadsavlönad personal i form av tjänstemän och förmän var vid årets början 11 och vid årets slut 3 (förutom verkställande direktören).

Bolagets tre elkraftstationer och distributionsnätet i Bispberg överläts vid årets slut till Säters stad.

Större delen av bolagets skogsmark överläts vid årsslutet till Lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Endast mark inom utmål och f.d. Bispbergs gruvskog återstod i bolagets ägo.

Bolagets jordbruk, Österängs gård, överläts vid årsslutet till Lantbruksnämnden.

 

Varför gick det då som det gick? Följande citat ur "De svenska järnmalmsgruvorna 1930-1980" av Serning, Björkstedt och Westlund, kan på ett bra vis sammanfatta en stor del av problematiken:

 

SODALES

Nulla tempor dolor nec vulputate porta sit vita nulla praesent eros eu tristique a pharetra tortor velit sapien met rhoncus. Odio vitae fermentum non in urna vitae ut conubia suscipit.

 

"Produktiviteten i ton berg per årsarbetare var dubbelt så hög 1960 som 1930, medan produktiviteten mätt i säljbara malmprodukter (ton malm per årsarbetare) år 1960 var något lägre än under år 1930! Denna utveckling blev förödande för Bispberg, som år 1966 måste läggas ned [beslutet togs detta år, webmasters komm.]. 50-talets höga prisnivå lockade säkerligen många gruvor till betydande investeringar. En stagnerande prisnivå på 1960-talet, en fortsatt stark inflation och ytterligare krav på malmprodukterna skapade ett dåligt klimat för överlevnad." (1967 var nerläggningen av driften ett faktum)

 

Purus vitae dolor ut eu - Urna pulvinar suspendisse